Idag har jag haft det bra. Efterlängtat, ska göras om snart, hoppas jag. Det var ju så du sa? Jag är ganska så stolt över mig själv, jag gjorde inget. Det kändes så skönt att bara kunna ligga och sitta där utan att något behövde hända. Det kändes som någon sorts trygghet.

Jag vill inte dethär. Inte egentligen. Vill tillbaka, man ska inte se tillbaka. Jag förstår inte. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det jag känner i ord. Jag vet inte om det går. Jag vet inte ens vad som har hänt. Vad är det som har hänt? Jag känner mig så oviktig. Så obetydlig. Som om jag inte fanns. När du tänker efter, finns jag då? Eller är jag bara en illustration för dig? Vad är jag? Vad var jag? Vad blir jag? Varför vill det sig inte, varför ska du betyda så jävla mycket? Varför sa jag de ord jag en gång sa? Tänk om jag bara hade kunnat hålla tyst, vad lätt det skulle ha varit. På lång sikt iaf, det skulle inte sluta såhär. Är det slut såhär? Kommer det att tas upp på nytt ännu en gång?

Ett hål i mitt hjärta

allt jag känner är smärta

Tomrummet efter dig

kommer jag att klara mig

Nya krafter nya tag

det kommer inte att gå på en dag

Det blir svårt