Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka på hur skönt till det skulle vara med någon som man kunde ty sig till i ur och skur. Någon som verkligen stod vid ens sida, på både det andra och de ena sättet. Tänk att komma hem en dag och bara kunna lägga sig i någons famn, och denna framn lade sig i min famn, som tillsammans bildade en enda lång kram. Något underbart, och varje kram skulle kännas lika öm, öppen och varm. Känslan att bara kunna ligga där, trots man är uttråkad, men ändå inte vilja gå därifrån för att det är så vackert. Veta att det finns någon där man kan skratta med, gråta med, skrika åt, bråka med, eller bara älska med. Det skulle kännas så tryggt. Kanske för tryggt? Även om känslan inte skulle bestå för en evighet så skulle den säkerligen vara obeskrivlig.

Dumt av mig att tänka i dessa banor över huvudtaget. Så patetiskt och ologiskt.