Varför är det alltid jag som måste välja mellan ditt och datt?
Dagens samtalsämne idag var hur jag var som person. Jag är för snäll. Många litar på mig, kanske inte på så sätt att de kan berätta sin hemligaste hemlis, utan mer på litarsättet att jag håller reda på saker och ting. Att jag har kontrollen. Måste man ha så mycket kontroll? Varför tycker man att kontrollkänslan är så viktig och man blir helt vilsen utan den? Varför kan man inte leva i lite ovisshet? Jag blev rädd när vi pratade om framtiden, skrämmande. Jag vill inte veta den nu, jag tycker inte om att spekulera i den. Kanske någon vecka, månad.. Men inte ett år eller flera..

Vem bedömer vad sanning är? Utan filosofernas tankesätt, tack! Dock är det väl ändå upp till en själv? Men lögnen är inte sanning. Sanning är ingen lögn.