Vilken dag.

Kände mig inte alls manad till att gå upp idag och åka iväg, en klump i magen var allt jag hade. En känsla av illamående. Jag hade nog inte gått dit om det inte vore för dig och de saker du har sagt som jag har lyssnat på till viss del, tack.

Jag var verkligen skeptisk till allt, men sen kom hon och ropade upp mitt namn och det kändes lite bättre redan då. Det verkade vara en bra människa. Det blev min sammanfattning av henne också etter den timmen. Ord bara for ur mig, ett efter ett. Rörigt, men de kom. Tårar kom. Skönt med samtidigt hemskt. Det blev som en lättnad för en stund. Tills man kom tillbaka till skolan. Då kändes det nästan förgäves. Det blir alltid så. Jag blir alltid tredje hjulet. Suck.

Måste alla ha sådan stenkoll på mig? Jag har det inte på er, varför ska då ni ha det på mig? Jag har ett kontrollbehov, MEN man måste försöka kunna kontrollera det. Jag orkar inte med att någon jämt, jämt ska veta allt. Snälla, låstsa lite på kuntarna så jag kan få andas!


Det blev trots allt en liten sväng till Kalmar. Det var ingen stress någon gång, hur skönt som helst! Jag fjantade runt, fick med Carro på lite saker med. Vi hade ett par spioner efter oss, Frida och Erika. Överallt var dom där vi var. Vi blev lite rädda och tänkte ringa polisen. Fast vi lät bli.


Under kvällens gång har jag hunnit med en inlinestur.. och nu ligger min svenskabok och väntar på mig. Prov i morgon, wihu!