Nu var detta ett avslutat kapitel. Morfar är död och begrav, kommer aldrig mer tillbaka. Aldrig. Känns som en ganska konstig tanke när man tänker efter. Ändå så är det inte så stort tomrum på något sätt, medan han var sjuk fanns han inte direkt så mycket. Det låter hemskt att skriva så, men jag kan inte förneka sanningen.

Begravningen var fin, iaf ganska. Jag försökte verkligen tycka att det var fint med allt snack om Gud, men jag kunde inte. Det åkte in genom ena örat och ut genom det andra. Jag kunde verkligen inte tycka det var fint! Prästen berättade om Morfar, det var jättevackert, ända tills Gud kom in i snacket. Fan. När jag dör vill jag inte ha en massa gudstjafs. Men det alldra finaste, det var när vi gick fram till kistan. Ställde oss runt den, lade en röd ros på hans kista. Några sa ett par ord, jag visste inte vad jag skulle säga eller om jag ens kunde prata så jag höll tyst. Jag la rosen och tänkte lite för mig själv. Alla grät, förutom jag. Vi gick och satte oss igen, gudssnacket fortsatte, till slut tog det äntligen slut. Hur mycket vi än kommer att sakna Dig kommer du aldrig mer tillbaka. Det är något vi får leva med. Du har mig morfar, jag minns att jag gav bort mig till dig en gång när du fyllde år. Jag slog in mig i en stor kartong med massa papper runt, sen fick du öppna den och fram kom jag. Haha, så fyndig var jag. Jag minns till och med hur pappret såg ut, trots att jag bara var...sex år kanske. Du blev nästan 83 år morfar, du skulle fyllt 83 den 8:e december. Det står i min almenacka, "morfar fyller år!". Jag har funderat på att styka det, men vad är vitsen med det? Du kan ändå fylla år i mitt minne. Iaf detta året också. Jag vet att du är på den finaste platsen med fina fåglar och värme, jag vet de. Med det känner jag mig trygg.