Det blir ingen sammanfattning idag heller. Jag orkar inte, är inte på humör. Ni får överleva utan att veta vad jag har gjort under de dagar jag inte har skrivit. Jag minns dom faktiskt inte nu heller. Men jag borde nog?

Damn, är så trött. Livet är tröttsamt. Idag var jag på akupunktur, mys. Sen ringde Janni-panni och undrade om jag ville följa med in till Kalmar. Jag tackade ja och begav mig mot the city. Vi fick en liftare också, Carro. Vi strosade runt lite på stan. Satte oss på 4 kök en bra stund, men det gjorde mig inget. Tiden gick och det blev dags att åka hemåt. Något jag kanske inte skulle ha gjort. Eller? För nu är inget särskilt bra. Morgondagen har kommit över mig, begravnigen. Jag har inget emot den precis, det jag har emot är stämningen, alla känslor hos omgivningen. Jag vill bara krypa upp i ett hörn på en kyrkobänk, utan folk runtom mig för att se på på avstånd. Tänk och begrunda. Jag vill inte dela med mig mina känslor till de andra. Kanske är det själviskt av mig? Jag vet inte. Att dela med mig av sådana känslor försvann för många år sedan. Händelsen då..jag vet inte..gjorde mig rädd? Jag hatar att visa mig sårbar. Jag vill inte vara sårbar. Det skrämmer mig. Jag är rädd för att visa känslor för folkmassor, även om de är mina nära och kära. Jag fasar för morgondagen, allvarligt talat. Jag har nog aldrig känt mig rädd på just detta sättet, det är något nytt. Det skrämmer mig. Jag måste påbörja mitt byggande av fasaden jag ska klistra på mig i morgon. Gah, wish me good luck! Tyck att jag är barnslig, gör det. Jag bryr mig inte. Detta är mitt sätt att hantera detta på. Låt mig göra det. Särkligen kommer detta att slå tillbaka på mig..hårt.. för.. gråter man inte när någon man älskar dör?