Jag hatar känslan av att vara ensam. Inte ensam på de sätt då man inte har folk omkring sig, för det har jag. Det är inte den ensamheten jag menar. Den känslan då man ändå inte finner någon någonstans som kan ersätta just dedär som ska ersättas. Jag känner mig helt ensam i mig själv, villrådig, jag vet ingenting. Skulle man ropa skulle endast ekot svara tillbaka. Alla säger att allt blir bättre, varför blir det inte det då? Det har inte blivit bättre på.. 4-5år. Snarare så blir det bara sämre. Man vill dämpa den mentala smärtan och alla andra känslor inom sig med den fysiska smärtan. Den fysiska smärtan är mycket lättare att ta hand om, den känns bara en liten stund. Den mentala smärtan sitter kvar som...någon som verkligen inte vill försvinna.

Jag är så trött på detta. Inte nog med mig själv så är det omgivning. Jag vet inte hur jag ska tolka dina handlingar. Jag orkar inte med alla andra och mig själv, jag orkar inte ens med enbart mig själv heller! Jag vill bara sjunka genom jorden, försvinna, gå upp i rök. Det finns inget att kämpa för längre när det är meningslösheten som regerar...