Allt känns så hopplöst. Ständigt kommer dedära tankarna och funderingarna om vem personen är som inte finns.  Var är den personen som vet hur jag känner, som ska hålla om mig. Någon som bara visar att denne finns där.. för mig.. Jag tror det är saknaden efter något som gör den mesta skadan. Saknaden av att få vara ensam ibland, utan en massa omkring sig. Saknaden att ha något eget att krypa tillbaka till, utan att det ska springa en massa folk utanför, knacka, rycka upp ens dörr när den är stängd. Är den låst ska de lik förbannat ta sig in iaf. Varför kan man aldrig få vara ensam för dem? Varför ska de jämt veta allt. Varför tror de jämt att de vet allt? Hade de vetat allt hade de inte varit såhär. Svängrum, andrum, snälla?!

I morgon blir en dag, hemma, jippi, med alla dessa runt mig! Det var verkligen inte vad jag hoppades på, jag klarar inte av det! Smile on the lips.. yeah..

Varför ska det vara såhär?