Usch, nu har det kommit tillbaka igen. Svårigheten att andas. Ta djupa andetag som ändå aldrig räcker till. Kippande efter luft. Drar djupa andetag om och om igen. Det tjänar ingeting till. Som en stor sten som ligger på bröstet och trycker ner lungorna till det minemala, pressar, för att se hur länge jag orkar andas med denna sten. Precis så känns det. Det känns som att andningen ska upphöra när som helst, man sitter på spänn. Väntar på att allt ska ge upp. Men det gör det aldrig. Kanske vore det iaf bäst så.

Tänkte inte gått ut idag igen, men jag gjorde det iaf. Ett vankande här hemma, fram och tillbaka. Finner ingen ro. Känner mig frustrerad, börjar dribbla med basketbollen jag fann i köket, fram och tillbaka, sittandes. Aggreationer letar sig fram, jag börjar slå på bollen. Till slut tröttnar jag. Finner ingen mening med det. Det jag ville skulle försvinna försvann ändå inte. Det är kvar. Därför gick jag ut, det regnade när jag öppnande dörren, störvade lite hit och dit innan jag bestämde mig för att gå. Jag gick och gick. Ganska så snart började det ösregna. Ännu en gång gick jag där i ösregnet. Ännu en gång orkade jag inte bry mig om hur man blev blöt, först jacka och sen tröjan, byxorna, skorna och strumporna. Jag orkade inte bry mig. Musiken i öronen och jag var på flykt en stund. Bort från allt. Det var bara jag och regnet. Regndropparna föll, de slogs. Det kändes som de kämpade för att inte bli den som nådde marken först. Ändå gjorde dom det. Precis som vi, alla vi människor som en gång ska dö.