Varför var det alltid så att när man var liten visste vad man ville bli när man blev stor? Jag skulle bli en hel hög, jag tänkte ha arbete upp över öronen. Några yrken jag drömde om: Rallyförare, kartläsare till rallychauförer, bagare. Okej, det var tre stycken, men jag har velat bli mycket mer, så många att jag inte kommer ihåg. Dessa var nog dock de jag tjatade mest om. Kartläsare och rallychauför skulle jag vara på min fritid eftersom jag skulle ha fullt upp med att vara bagare och de andra jobben.

Nu är det lite värre när alla frågar vad man vill bli. Nu säger jag att jag inte vet i stället, för det vet jag inte. Visst, inredningsarkitekt, hudterapeft (med något h där någonstans..), klädbutik, göra manikyrer, eller kanske bara ett större varuhus eller liknande. Som ni ser, yrken där man får vara social och träffa nya människor, det är något jag strävar efter. Att sedan skaffa sig något av dessa jobben är ju såklart en annan femma. Men visst låter det spännande? Det låter bara som drömjobb hela bunten, något som för mig tycks vara omöjligt. Även fast ingenting är omöjligt och om jag verkligen vill något av detta är det bara att satsa på det. En dag..

När det vankas jobb och likande, då tror man att man kommer att ha det yrket hela livet, det är nog därför det känns så svårt att bestämma sig. Dock behöver man inte jobba med samma arbete livet ut, om nu verkligen trivs behöver man såklart inte byta, men annars går det att byta. Det är något jag tycker att man ska ha i åtanke. Trots att tanken kanske är lite väl långt borta ibland..