Livet, döden, saknaden
Många av mina inlägg handlar om saknad. Jag undrar om mitt liv bygger sig på saknad? Det är inte bara en person jag saknar nu, utan flera.
Trots att jag har jobbat o haft ganska mycket att göra har jag ändå hunnit med att tänka en del på personer man saknar. Personen kan vara död eller levande. Jag önskar att vissa kunde fortfarande finnas i livet och se vad man åstakommer. Döden har jag tänkt på rätt mycket nu. Jag vet inte riktigt varför. Egentligen dör alla för tidigt. De som dör får aldrig ett riktigt avslut, människor kommer aldrig att få ett riktigt avslut. Det finns alltid något de inte kommer få se hur det blir trots att de är grundare till det hela. Det är sorgligt och jag blir ledsen när jag tänker på det, riktigt ledsen. För det är så orättvist. Visst kan det vara skönt för vissa att dö, när de är sjuka eller gamla. Men trots deras sjukdom eller ålderdom så vill de kanske se vad som händer med de nära.. Liksom att vi vill ha dom kvar i livet för på den platsen i sitt hjärta man hade för dom står ständigt tomt.
Men jag saknar även levande personer. Jag tänker på att det är synd och skam att man inte träffar vissa mer, man borde faktiskt ses med medan man är i livet och kan. Vissa borde man offra lite mer på och försöka få lite mer tillbaka från. En del kanske man borde ge upp hoppet om när man knappt får något tillbaka i utbyte?
Det är svårt dedär. Att välja. Prioritera. Vissa val vill man ha ogjorde och andra vill man se hur det skulle ha varit om man valde den vägen. Tror ni att man någonsin kommer att bli nöjd, riktigt nöjd?
Sedan läste jag igenom lite gamla inlägg. Jag har inte kommit någonstans. Innerst inne visste jag att jag skulle förbli den nolla som jag är. Ändå hade jag hopp om att komma längre än såhär. Visst, man ska aldrig ge upp, men seriöst: Jag kommer att sitta här hemma, i mitt barndomshem när jag är 79 också. Nästintill sönderruttnad... Utan att ha uträttat någonting alls. Utan att ha upplevt någon av mina drömmar som jag egentligen inte har.. För drömmar gör en bara besviken. Drömmar är ingenting att ha.
Trots att jag har jobbat o haft ganska mycket att göra har jag ändå hunnit med att tänka en del på personer man saknar. Personen kan vara död eller levande. Jag önskar att vissa kunde fortfarande finnas i livet och se vad man åstakommer. Döden har jag tänkt på rätt mycket nu. Jag vet inte riktigt varför. Egentligen dör alla för tidigt. De som dör får aldrig ett riktigt avslut, människor kommer aldrig att få ett riktigt avslut. Det finns alltid något de inte kommer få se hur det blir trots att de är grundare till det hela. Det är sorgligt och jag blir ledsen när jag tänker på det, riktigt ledsen. För det är så orättvist. Visst kan det vara skönt för vissa att dö, när de är sjuka eller gamla. Men trots deras sjukdom eller ålderdom så vill de kanske se vad som händer med de nära.. Liksom att vi vill ha dom kvar i livet för på den platsen i sitt hjärta man hade för dom står ständigt tomt.
Men jag saknar även levande personer. Jag tänker på att det är synd och skam att man inte träffar vissa mer, man borde faktiskt ses med medan man är i livet och kan. Vissa borde man offra lite mer på och försöka få lite mer tillbaka från. En del kanske man borde ge upp hoppet om när man knappt får något tillbaka i utbyte?
Det är svårt dedär. Att välja. Prioritera. Vissa val vill man ha ogjorde och andra vill man se hur det skulle ha varit om man valde den vägen. Tror ni att man någonsin kommer att bli nöjd, riktigt nöjd?
Sedan läste jag igenom lite gamla inlägg. Jag har inte kommit någonstans. Innerst inne visste jag att jag skulle förbli den nolla som jag är. Ändå hade jag hopp om att komma längre än såhär. Visst, man ska aldrig ge upp, men seriöst: Jag kommer att sitta här hemma, i mitt barndomshem när jag är 79 också. Nästintill sönderruttnad... Utan att ha uträttat någonting alls. Utan att ha upplevt någon av mina drömmar som jag egentligen inte har.. För drömmar gör en bara besviken. Drömmar är ingenting att ha.
Kommentarer
Trackback