Kan hända att en viss överreaktion skedde i föregående inlägg. Dock är jag emot att radera det jag en gång skrivit. Man kan inte radera ut sina känslor. Det går inte. Dom finns eller har funnits där. Varför dölja?

Jag är på god väg in i glaskupan iaf för jag orkar inte med omvärlden. Förträningsförmågan går på max hela tiden. Vill inte vara medveten, vill inte känna. Tyvärr känner jag ändå, alltför väl. Strupen är ihopsnörad och en sten som väger ton finns pålagt på mitt bröst för att kväva andningen.