Dagarna då man vill ge upp är många, fler än vad jag kan räkna. Man förlåter människor runt en hela tiden. Insikten har kommit till mig, jag är för snäll. Jag måste sluta att vara så förlåtande. Jag måste finna kraften att kunna stå upp för mig själv. Jag måste sluta vara så beroende. Jag måste bli ensam igen. Kanske inte precis ordagrannt, men nästan. Jag måste lära mig att stå på mina egna ben och fötter igen. Bakslag kan komma när som. Jag kan inte fortsätta att vara så godtrogen. Ännu en gång måste jag ha tankarna om att sviken kan man bli när som.

Jag måste lära mig detta. Jag måste säga min/a egna åsikter även om andra kan bli sårade. Varför ska jag vara den förlåtande parten? Varför är det jag som ska ta emot all skit utan att ge upplopp för mina känslor? Varför kan ni sänka mig, säga vad som helst medan jag ska vara tyst och ta emot? Sluta upp att bete er såhär mot mig när inte ni klarar av kritik som jag fäller till er många färre gånger än vad ni sätter er uppp mot mig. Tänk för helvete och sluta vara så jävla patetiska!


Det som inte dödar, det härdar!  -som en viss klok vän brukar säga-