Det blir inte alltid som man har tänkt sig ibland, eller vad säger ni? Igår var det iaf utgång, men den var ganska, väldigt tråkig. Alkoholen slog inte till trots den mängd man hade fått i sig, men hos vissa andra slog den till både en och två gånger. Det var massa achmedmuhammdedaliemedmedra ute igår, alla för att se Marie Picasso i guess? Iaf, hon sög. Orkade inte ens se på henne, man hörde henne bara där långt borta i fjärran. Nej, stackars henne. Hon skulle säkerligen kunna sjunga bra, men snälla, fixa en egen stil, kör inte en massa covers och snälla, snälla, snälla, välj en annan gener att sjunga inom!

Iaf, när timmarna hade segat sig fram till 01.00 så orkade jag inte med Palace mer, vi stack till Café corner och käkade, trots att jag inte var hungrig som vaaanligt, men ibland faller man bara för gruppptrycket. Nä, mitt ätanade måste göras någonting åt. Verkligen. Sen så blev det dags för nattbussen hem och jag och Johan satt och konvenserade om både det ena och det andra. Det blev med om han på hästar, det är så...haha, svårt att se honom på en häst. Det var ett trevligt samtal och där satt jag med en loka o bjöd på kolakakor.

Jag tror jag börjar bli väldigt gammal. Hur sent jag än lägger mig så nog fan så vill inte min kropp sova längre än til 10-tiden. Jag somnade efter 04.30 och nog fan ska jag vakna klockan 10. Jag, Anna Lindgren brukar väl ändå sovan till 13-tiden när jag har varit med om en utekväll?! Men nejnej. Ett tecken på att åldern är här.

------


Tänk så mycket övervänliga faser folk yttrar när de inte har setts på länge. Är det bara jag som känner hur falskheten yr omkring som sand i en orkan? Gulligullet, övervänligheten..."ååhh, vad söt du är! Nemen gud vad kul att see diiiig!" m.m. Varför håller brudar på på detta sätt? Vad är det som får så många att "fejka kompisar"? Är det en status att hälsa på så många under en kvälls gång som man knappt aldrig egentligen har pratat med? Är man superduperbra bara för att man fejkar?