..pathetic.
Bah.. Allt jag är, det är patetiskt. Jag bara tjatar om samma sak in och ut. Jag kör fast mig på saker. Jag förlöjligar mig själv. Jag är nog dum, inget verkar ju bli rätt. Jag säger fel saker, jag pratar utan att tänka.. Vafan är det för poäng med det?
Det spelar ingen roll om jag säger att jag mår bra eller dåligt. Det är ju nästan bara dåligt hela tiden, även fast jag säger bra. Det låter så dumt om jag säger eller skriver "dåligt" till svar. Spela roll liksom. Allt rinner iväg, jag mister den och den personen. Jag vill hålla dom kvar, det är ju dom som får mig känna mig trygg. Varför i helvete lämnar ni mig då?!?! JAG BEHÖVER ER!! Alla bara glider iväg. Blir som sanden, förs bort, ut i havet, för att sedan komma tillbaka då och då med vågor till mig. Men för helvete, kämpa emot vågorna, stanna hos mig!

Fortfarande sjuk och saker händer väl lite smått i skolan. Känns bra att veta att man har ca. 50 sidor psykologi att läsa tills fredag.. då man inte ens har boken hemma. Få väl se hur det blir på fredag.
Funderar på att hoppa av tyskan oxå, läsa två distanskurser i stället. Känns inte som om jag har någon ork för tyska, och inte viljan heller. Det kommer sluta med ett IG eller ett G. G är helt okej, men jag tvivlar på att jag skulle nå upp till det, även fast det har varit VG i de andra..

Jag är lite rädd. Jag tror jag kommer såra någon. Det är jag ju bra på. Men så skör.. sen känns det som om jag sitter o babblar o babblar när jag inte ens vet något. Ge mig mina känslor, svart på vitt. Jag behöver se dom så. Kan ingen annan se mina känslor och allt sånt och sedan berätta det för mig? Kanske skulle vara klarare att se saker och ting då?

Sjuk, sjuk, sjuk. Typsikt. Inte blir det någon stan i morgon heller bara för det. TYPISKT!

Så plankade man in på Vallen i fredags, vilket ställe. Synd att man inte gjorde det innan. Nästa gång det är Vallen, då har man tillåtelse att gå dit, då kanske det inte känns lika spännande ;P Kul var det iaf!


Jag saknar dig, dig, dig, dig dig. Det är en massa jag saknar. Saker jag vill backa tillbaka till och köravidare på i stället för att ge upp som vanligt. Varför ska man hålla på och tänka tillbaka om o om igen, kan man inte allt låta passera och sen inte tänka tillbaka? Suck...

Då var man tillbaka i skolan igen. Det kändes ingen vidare. Bussäterna där man brukade sitta och tänka sig bort, dom lär väl numer förbli upptagna av sjuorna. Underbart. Not. Usch, bussen idag var verkligen hemsk. Alla tankar kom tillbaka. Jag satt där och försökte stänga ute allt oväsen, lyssna på min musik och halvsova lite. Det gick verkligen inte. I stället fick jag upp en massa hemska bilder. Biler på söndertrasade handleder som hängde framför mig, bilder på döda personer. Det var så hemskt. Ibland var det jag som var där. Förstår inte varför dedära bilderna kommer tillbaka om och om igen. Brukar inte sånt ske när man sover, mardrömmar? Vad ska man kalla detta då? Jag är ju vaken, hemska bilder passerar om och om igen. Eftersom jag är vaken borde jag ju kunna kontrollera vad jag tänker och inte tänker. Vilka bilder som ska visas och vilka som inte ska. Eller? Kan det verklgien vara så att jag inte riktigt kan stya det, precis som i sömnen? Om inte, vad är det då för fel? Jag vill verkligen inte ha bilderna där, det får mig bara att känna mig sämre, som om jag vore något slags psykfall.

Idag bar det av till Kalmar. Egentligen skulle det varit en Janni&Anna-dag-i-jakt-på-presenter-till-Carolin. Så blev det inte, det blev Anna&Janni&Carolin-dag-och-skicka-iväg-Carolin-dag-i-jakt-på-presenter :P Men det funkade finfint det oxå! Presenterna blev...vackra, särskilt Willy! Finaste Willy ever, tror jag iaf.
Det blev t.o.m resturangmat idag, de ni! Kinamat, en sång och paker till Carro, hon tyckte det var lite pinsamt, men vafan, det fick hon tåla! :D Det var jag o Janni ffs!
Jaja, det blev en helt lyckad och mysig dag! Grattis Carro! :)) Vädret var oxå med oss :)

Jaaahaaaa, skola i morgon. Jag vill absolut, verligen inte dit! Aldrig i helvete! Jag förstår inte varför jag ger mig iväg dit iaf... Vill inte, orkar inte, blabla. Man känner sig så fången. Måste leva efter ett jävla schema som inte har någon flexibilitet över sig. Verkligen ingeting!

Varje natt blir mörkare, jag vill inte, inte nu igen! Varför? Det var bra nyss, varför blir det såhär nu igen?! VILL INTE! Vad är det som gör att allt blir så fel igen, så dumt... Det känns bara som om det är slöseri med att leva.

Nu var det ett tag sen jag skrev, som vanligt. Det beror på att jag inte har haft någon tid och ork, det har inte heller hänt så värst mycket och därav har jag inte behövt skriva av mig riktigt... Nu har det kanske samlats en del saker, vissa ska nämna, lite behåller jag nog trots allt för mig själv. Som vanligt. På något vis så känner man sig så blottad om man skriver ner allt. Jag skulle vilja, men vet inte om jag kan. Det spelar egentligen ingen större roll om jag skriver ner det här, eller i en bok med penna och papper. Känns lika kontigt iaf. Skriver man det i en bok, visst, då ligger det inte lika öppet som här, men då vet ju boken om det.. Boken kan också införskaffa sig nyfikna ögon som vill läsa, även fast man trodde att den var i säkert förvar. Jaja, nu till ett par händelser.

Förra veckan, närmare bestämt förra fredagen så befann jag mig i Växjö, tillsammans med Janni och Carro, vilka annars? Det var då Karl-Oskardagarna. Vi var där och kollade på The Ark! Så himla bra de är på scen, man kan knappt inte lyssna på dom i vanliga fall, men just i scenens och sångens tillfälle, då är dom så underbara, man blir helt i extars. Obeskrivligt helt enkelt. Som i ett rus. Sen kan man ju tillägga att jag befann mig i ett annat rus oxå.. Men det är ganska oviktigt. Men kul! Så tror jag att jag såg en person där, men inte entligt honom. Jag kan knappast inte se i syne ca. 3ggr och inte de andra två heller väl? Så gjorde vi oss en fusktatuering oxå, snyggt! Haha.. Är väldigt sugen på att göra en riktig, får se hur det blir med det. 

I måndags och tisdags var vi iväg åt Norrköping, inte så kul... Onsdagen och tosdagen var lugna. I fredags var jag en sväng i Kalmar... 

Igår var det Hasselbacken! Först var det förfest hos Frida, som jag o Janni var bjudna till. Jättetrevligt! Inte för vi kände någon, framförallt inte Janni. Eller, Jenny kände vi ju! Kul att träffa henne där! IAf så var det jättetrevligt, och lite konstiga samtalsämnen..hmm.. Framåt halv tio begick vi oss till Hasselbacken, en bit att gå kan jag ju säga, fast det kändes inte som det. Bra det. Så kom vi in och så började vi fjanta oss som vanligt. Jag, Janni och David snackade tatueringar, och jag blev ännu mer sugen. Man borde väl snarare bli avskräckt när han berättade om känslan? Inte jag inte, smärta i mitt hjärta. Jag blev sur på vakten för han kom och tog min öl som David var så snäll och köpte.. bara för att han såg att mitt band var rött i stället för grönt..so what? :P Då gick jag och köpte kaffe i stället, det var gott det med! Senare gick vi och dansade och hade lite avbrott då och då. Träffade en hel del personer. Vi kunde dansat natten lång, helt plötsligt så tog musiken bara slut och allt stängde, vilket sätt! Sen hamnade jag i sängen runt 03 inatt iaf och sov till elvatiden idag. Förutom en liten stund vid 06 när mina linser började krångla och jag tänkte att det var bäst attta ut dom. Då är det väldigt bra och veta var man har gjort av tillbehören, det tog ju sin tid att hitta dom. Jag måste ha bättre koll på mina saker helt enkelt. 




I dont get it. Hur spelar alla ut sina kort? Jag är helt förvirrad. Ni gör era val väl vill jag lova. Hur jag är försöker lyckas jag ta fel val, fel väg, fel, fel fel. När jag fick höra det, då blev jag helt stel. Vafan, jag trodde inte att du var sån, håll dig till en för helvete, har du någon anna på gång, ge dig då inte på någon annan för att sedan ha en annan i säng någon vecka efter. Det är ganska så fel. Jag trodde inte det... 

Jag är glad för din skull, det är jag. Tyvärr känns det bara som om jag var ett spel, något som du ville spela och jag levde efter dina regler, jag trodde det var så det skulle vara. Var det inte de? Om det var så, då hade väl samma sak visat sig då som nu? Eller? Jag försöker att inte tänka på det på fel sätt, jag försöker att vara glad för din skull, men jag känner mig bara så sviken iaf. Ändå så känner jag mig trygg me dig. Hur kan man vara det om man inte kan lita på dig fullt ut ändå? Lite konstigt. Men spela vidare du, jag orkar inte mer. Hoppas du får fångsten denna gången, hoppas ni blir lyckliga. Du verkar lycklig iaf, det är det som räknas. 

Vad är det för fel på mig? Inget går min väg, jag försöker och försöker. Försöker jag för mycket kanske? Även om ingen annan jävel mäker något? Spelar det någon roll? Allt har börjat komma tillbaka nu. Jag känner mig så jävla liten och hjälplös igen. Som att jag inte kan någonting. Jag är misslyckad.. Sanningen är hård, men så är den. Jag har insett det nu.

Idag var det bara att gå upp tidigt, och då menar jag tidigt! Vid sju idag var jag uppe! Sen var det bara att göra sig i ordning och sådär så man skulle kunna ta sig till Karlskrona med en massa väntningar och lite förseningar hit och dit. Men vid halv tolv har jag äntligen nått mitt mål! :)
Det är så konstigt, när jag är med dig, det känns som om vi har kännt varandra hela livet, fast ändå inte. Det känns som om vi träffas dagligen, men det gör vi verkligen inte! Antar att det är något positivt att känna så. På något sätt så släpper allt, det känns bara så jävla tryggt! Som om ingenting farligt kan hända med dig. Jag känner mig bara så glad..
Det blev en fika, en tur på sailet, glass på glassiären som vi åt på kyrkotrappan, där det visade sig vara begravning så vi fick flytta på oss.. :P
Ganska för tidigt fick jag ta och åka hem, för att kunna ta mig hem... Vore det inte just för den saken... då jävlar.. Men det är ju för sent nu, alldelses för sent. Det är bara att låta tiden ta bort allt och öppna nytt. Dammit.. Jag kunde kanske ha kunnat vara världens lyckligaste...