Vem styr ens kropp om man inte längre känner att man styr den själv? Vem har tagit över den då när man gör gärningar man inte kan styra över?

Många av mina inlägg handlar om saknad. Jag undrar om mitt liv bygger sig på saknad? Det är inte bara en person jag saknar nu, utan flera.

Trots att jag har jobbat o haft ganska mycket att göra har jag ändå hunnit med att tänka en del på personer man saknar. Personen kan vara död eller levande. Jag önskar att vissa kunde fortfarande finnas i livet och se vad man åstakommer. Döden har jag tänkt på rätt mycket nu. Jag vet inte riktigt varför. Egentligen dör alla för tidigt. De som dör får aldrig ett riktigt avslut, människor kommer aldrig att få ett riktigt avslut. Det finns alltid något de inte kommer få se hur det blir trots att de är grundare till det hela. Det är sorgligt och jag blir ledsen när jag tänker på det, riktigt ledsen. För det är så orättvist. Visst kan det vara skönt för vissa att dö, när de är sjuka eller gamla. Men trots deras sjukdom eller ålderdom så vill de kanske se vad som händer med de nära.. Liksom att vi vill ha dom kvar i livet för på den platsen i sitt hjärta man hade för dom står ständigt tomt.

Men jag saknar även levande personer. Jag tänker på att det är synd och skam att man inte träffar vissa mer, man borde faktiskt ses med medan man är i livet och kan. Vissa borde man offra lite mer på och försöka få lite mer tillbaka från. En del kanske man borde ge upp hoppet om när man knappt får något tillbaka i utbyte?


Det är svårt dedär. Att välja. Prioritera. Vissa val vill man ha ogjorde och andra vill man se hur det skulle ha varit om man valde den vägen. Tror ni att man någonsin kommer att bli nöjd, riktigt nöjd?


Sedan läste jag igenom lite gamla inlägg. Jag har inte kommit någonstans. Innerst inne visste jag att jag skulle förbli den nolla som jag är. Ändå hade jag hopp om att komma längre än såhär. Visst, man ska aldrig ge upp, men seriöst: Jag kommer att sitta här hemma, i mitt barndomshem när jag är 79 också. Nästintill sönderruttnad... Utan att ha uträttat någonting alls. Utan att ha upplevt någon av mina drömmar som jag egentligen inte har.. För drömmar gör en bara besviken. Drömmar är ingenting att ha.

Jag älskar känslan av att vara som på nykär. Den är speciell. Inget slentriansnack, inga klyschor. Bara vi. Nykära..

Ännu en helg på Öland blev det. Ett kvällsdopp i havet och dagen efter på kvällen blev det ännu ett. Det var svinkallt, men det är sommar hörrni. När man blir äldre är det något i kroppen som aktiveras som gör att man inte är i lika länge som när man var yngre. Jag försöker kämpa bort en del av den känslan. När jag var yngre sa jag att jag alltid skulle hålla på med att plaska och leka, men nu gör jag helt plötsligt inte det längre. Jag har barnasinnet kvar, alla gånger, men en frysspärr har sakta växt fram. Det är lite tråkigt. Ibland önskar man att man hade kvar samma skyddande hud som när man var liten.
Även en sväng till Byxelkrok, en munk och en liten promenad för att sedan åka tillbaka till Löttorp. Några stopp längst vägen blev det, kuul! Sen kom hungern och vi ville bara tillbaka till maten i husvagnen. Efter det var vi pigga igen. Vår tidsplanering sprack och vi var hemma runt 00.00-00.30. En Anna var jävligt trött, lite sömn och en bilresa på ca. 2 timmar. Det sliter. Dagen efter var det bara att jobba igen.


Snart är det ett år sen vi träffades första gången. Då vi sågs första gången över ett kvällsdopp. Då vi redan första gången såg varandras kroppar mer avklädda än påklädda, dock inte helt nakna. Badkläder. Blickar som brände hål av nyfikenhet. Hand i hand. Famn i famn. Nervositet. Bara vi. En av de underbaraste kvällarna i mitt liv. En kväll som kom att förändra mitt liv på både ont och gott. Beslutsångest, rädsla... Viljan... Till slut vågade vi ta steget till något mer seriöst ett par månader efter vårt första möte.

Vilken kärlekshistoria. En vacker sådan. En riktigt sådan. En levande sådan.