Snart slutar jag att försöka. Snart ger jag upp, allt är bara sorg, allt är bara meningslöst, ingenting är bra. Världen är orättvis, människor blir orättvist behandlade.

När man hela tiden förlorar, kommer man någonsin att vinna då?
Ska jag slå ihop året som har varit i helhet så har jag förlorat en mängd saker. Lyckligtvis gav detta året mig iaf 2 högvinster:
1. Mitt körkort
2. Min Krille <3

Resten då? 12 månader och endast två underbara saker? Det finns möjligtvis en tredje, det är studenten. Lycka, men ändå olycka. Det går kanske mer jämt ut än att den drar en högvinst.

Jag orkar inte vara en av dem i mängden som tror att år 2008 kommer att förändra deras liv. Måste en siffra bytas ut, måste månaderna gå i repet för att människor ska få för sig att göra något "bättre" utav sina liv? Nyår är bara ett svepskäl för människa att börja förändra. Vill man förändra och är säker på sin sak kan man lika gärna börja idag i stället för nästa år. Det är mitt tycke.

Hur många gånger har jag inte samlat ihop krafter hos mig själv för att kunna kämpa mig uppåt? Många, hur många gånger har jag lyckats? Ingen alls. Bara för att 7:an kommer hoppa upp till en 8:a betyder det inte att jag ska ge mig själv löftet att jag ska må bra. Nej, det skulle aldrig fungera. Ens psykiska fungerar inte så. Jag vill må bra, skulle det finnas bra psykologer som inte kostar en förmögenhet varje gång man ska gå dit hade jag gått dit direkt! Vårdcentralens psykologer är ingeting att ha, de har inte tillräckligt med kompetens. En psykolog ska märka när lögnerna komma och inte uppmuntra en att leva vidare på lögnerna. De ska se rakt igenom en. Var finns dem?

Nej, fy fan. Nyår suger. Nyår är överskattat. Vem kom på nyår och dessa klyschor?


Trots att det kanske inte märks så.. jag finns, jag försöker.. men hur länge till? Jag vet inte.
Det är 2 månader idag älskling. 6 månader och 20 dagar sedan du skrev till mig. Jag vill ha många fler månader och dagar med dig.. Jag vill att allt ska bli bra, jag vill ha dig lycklig och glad. Du är den finaste jag vet, du har det som så många av de andra inte hade. Du har förståelse, tålamod, uppmuntran..du har så mycket fint i dig så att du bara lyser av allt det vackra. Framförallt så känner jag trygghet och kärlek hos dig. Jag vill ha kvar dig, fortsätta att få känna dessa känslor. Jag älskar din famn, jag älskar att ha ansiket mot din hals eller låta huvudet vila på ditt bröst för att få höra dina andetag. Dina händer när de vandrar runt på min kropp, dina läppar som smeker mina, din tunga som leker. Allt jag känner är välbehag. Snälla du, låt oss klara detta. Jag vill ha dig kvar, jag vill inte lämna dig, jag vill inte att du lämnar mig. Stanna kvar hos mig, Jag Älskar Dig!!

Jag vet att jag inte har skrivit här så ofta just nu. På något sätt känner jag ingen lust så som jag inte gör till så mycket annat heller. Att skriva här brukade vara..kul.. Nu känns det inte så längre. Det är inte mycket som känns kul längre.

Det enda som jag verkligen känner lust för, det är Dig. Med dig kommer livet tillbaka men så fort jag har lämnat dig försvinner allt. Trots att jag försöker sysselsätta mig hela tiden så är det ändå inget som känns kul. Till sist när jag väl andas ut så är jag helt matt i hela kroppen för att jag aldrig låter mig själv vila. Städigt igång, aldrig utvilad. Jag tror inte jag orkar med det så länge till.

Ja, nu är ännu en dag då jag tycker synd om mig när det är andra i min omgivning som borde vara i fokus i stället. Jag kan inte hjälpa det. Jag försöker verkligen hålla allt borta från mig så att jag ska orka med de andra.. som sagt så går inte det. Jag orkar snart inte mer.. Jag lever för dig älskling, jag kämpar för dig, det är inte för min egen skull.

Oooooorka!

Det finns ingen rättvisa i livet. Inte någon.

Två dödsfall som rör mig på under en månad, dock är det ena så mycket värre. Du skulle fortsätta leva, du hade så mycket att ge. En orättvis död, kan det bli hemskare? Att orättvis låta de anhöriga bli lämnade kvar i sorg, en stor sorg. Precis innan jul. Hur pass orättvist får livet bli? Hur mycket ska människor få tåla? Hur mycket ska en människa behöva stå ut med? Varför du, varför just nu, varför? I ena sekunden är man i bilen, i andra är man död. Vem bestämde att detta skulle hända?!

Jag tänker på er alla. Kanske främst på Dig. Jag tänker inte lämna dig, jag finns här. Jag ska vara stark, för din skull. Mitt kropp skakar, matlusten finns knappt... Hur fan mår inte du om t.o.m jag inte klarade av att hålla gråten och alla känslorna borta? Jag ska kämpa...för din skull.. jag ska få dig på fötter igen. Jag lämnar dig inte, hör du det?!

Varför kan inte människor få vara lyckliga? Varför ska någon dö i förtid?

Jag Älskar Dig.

Åh, idag önskar jag att jag faktiskt var en av alla dem som går i skolan. Just denna dagen. Jag minns att varje år den 13e december, eller någon dag innan som de nu var så att datumet hamnade på en helg så kände jag en viss..upprymdhet. Det var något magiskt med att sätta lite glitter i håret för att sedan lyssna på ett Luciatåg. Jag har inte enbart bara lyssnat på det, tro det eller ej, jag har även varit med i lussetåg måånga gånger tills jag tröttnade på att stå där och sjunga alla sångerna om och om igen. Nej, lyssna är bättre. Man kan sitta där nersjunken i en stol eller en kylig kyrkbänk, lite smått sömning och ibland få gåshud av någon som sjunger så jädra bra. ja.. mys.. mörkret och ljuset för att sedan gå därifrån och mötas av doften från glögg, pepparkakor och lussekatter. Det är när jag tänker tillbaka till sånthär som jag önskar att jag gick i skolan just en sånhär dag.

Idag, i år kommer jag inte få uppleva något luciatåg. Inte känna någon julstämning, suck, ingenting. Förra året den 13e december, vilket då var en onsdag var jag och Janni med på hår-mode-visnings-luciatåg eller vad man ska kalla det i Kalmar. Haha, vilken grej. Söta var vi också........ Den dagen var väldigt lååång och mycket väntan. Haha, men kul var det att gå ut på en liten catwalk och mötas av nyktra och mindre nyktra ögon.

I fredags var det äntligen dags för en svängom på Palace! Det var välbehövligt måste jag säga. Dock blev det inte så mycket att förfesta på, dels så smakade Heiniken rent förjävligt, dels så har jag fått sådär stressont i magen igen och kunde därför inte konsumera några större mängder alkohol. Tur var väl kanske de? Iaf var kvällen mycket roligt och det hände både de ena och det andra. Jag var inte hemma och i säng förrän 04.30. Runt klockan 10 så gav jag upp och klev upp. Livet hade satt igång i köket. En trött Anna, dock inte bakis stegrade ur sängen för att fixa frukost.

Dagen segade sig fram och det blev ett litet spontant besök till Krille vilken var väldigt gosigt :) Jag kom hem trött och la mig. Vaknade igår, tidigt igen! Fattar inte vad det är med mig! Jag gick upp... fick lite ändrade planer och bakade pepparkakor. Samtidigt som jag bakade dom igår, söndags så sa dom på radion att det var pepparkakans dag, vilken timing! Alla pepparkakorna blev superbra. Dock är degen mycket godare och jag fick ont i magen :P Även denna dagen segade sig fram och magen gjorde ondare och ondare av stressen. Varför? :( Såå...tja... sen råkade det bli en liten runda till Krille igen. Ibland går det bara inte att låta bli ju.

I natt blev det inte mycket sömn. Legat halvvaken hela natten, ihopkrupen och hållt om magen. Bah, så mycket stressar jag itne så jag förtjänar att få ont ju... Åkte och hämtade farmor för att sedan köra henne till sjukhuset. När hon var klar där så åkte vi till stan och fikade och hon hade fått för sig att vi skulle till Rusta så vi åkte även dit. Runt 16tiden var jag hemma igen. Fikade, städade mitt rum så nu är det fint och gosigt igen. Det enda som fattas i mitt rum är Krille <3

Såå..där är mina dagar i korta drag :)

Sällskapet som jag fick med Janni later on var riktigt mysigt. Vi gick omkring lite hit och dit på stan sen vidare hem till henne. Hon skulle göra något julgodis, men innan des så var hon tvungen och hålla på med alla sina klappar. Shit alltså. När hon väl var klar med det under viss förvirring och uppgivenhet blev hon fundersam om hon skulle hinna med julgodiset. Men tänkta sig, vi tog beslutet och satte igång. Jag smälte massa choklad och Janni delade marschmellows, jag plockade ur dumlemojs ur sina förpackingar. När Janni var klar med de hade jag blivit klar med mina två saker. Haha, stackarn, hon var sur och uppgiven på sina små marschmellows. Hon är för aggresiv i köket, det är därför hennes bakverk aldrig lyckas. Bakverk behöver omtanke, något Fru Brittner saknar där. Man kan helt enkelt inte vara bra på allt. Vi donar och har oss...klockan tickar.. och jag kommer på att mitt ärende till Nybro hade inte gjorts, nämligen köpa hostmedicin till mamma. Ajaj, klockan var efter stängningsdags. Jag kommer hem och mamma är laaagom glad på mig och mitt innan glada humör försvann. Dock har jag fjäskat för henne nu och fått lite mat i mig så mitt ganska glada humör har återfunnit sig.

Sååå nu vet ni de!

Usch, jag är inte alltför duktigt nu för tiden att uppdatera detta, trots att jag inte har något direkt arbete.

Idag har jag iaf jobbat 4 timmar, det var tänkt att jag skulle in till Nybro för att fika med Mathias, så blev inte fallet. Jag ska in och handla lite iaf, ett plus är att jag fiskade upp Janni, eller hon mig och jag nappade. Man kan nog se det lite hur som. Trevligt idag, roligare än att handla ensam. Handling är farligt.. särskilt ensam..

Såå.. kort och gott ska jag strax sätta mig i bilen och köra till Orrefors-Nybro. Det betyder alltså att jag måste göra mig lite respektabel osv, och det ska göras på 15 min. Wish me good luck, så är det när man är tidsoptimisten själv. Yaaay!

Nu var detta ett avslutat kapitel. Morfar är död och begrav, kommer aldrig mer tillbaka. Aldrig. Känns som en ganska konstig tanke när man tänker efter. Ändå så är det inte så stort tomrum på något sätt, medan han var sjuk fanns han inte direkt så mycket. Det låter hemskt att skriva så, men jag kan inte förneka sanningen.

Begravningen var fin, iaf ganska. Jag försökte verkligen tycka att det var fint med allt snack om Gud, men jag kunde inte. Det åkte in genom ena örat och ut genom det andra. Jag kunde verkligen inte tycka det var fint! Prästen berättade om Morfar, det var jättevackert, ända tills Gud kom in i snacket. Fan. När jag dör vill jag inte ha en massa gudstjafs. Men det alldra finaste, det var när vi gick fram till kistan. Ställde oss runt den, lade en röd ros på hans kista. Några sa ett par ord, jag visste inte vad jag skulle säga eller om jag ens kunde prata så jag höll tyst. Jag la rosen och tänkte lite för mig själv. Alla grät, förutom jag. Vi gick och satte oss igen, gudssnacket fortsatte, till slut tog det äntligen slut. Hur mycket vi än kommer att sakna Dig kommer du aldrig mer tillbaka. Det är något vi får leva med. Du har mig morfar, jag minns att jag gav bort mig till dig en gång när du fyllde år. Jag slog in mig i en stor kartong med massa papper runt, sen fick du öppna den och fram kom jag. Haha, så fyndig var jag. Jag minns till och med hur pappret såg ut, trots att jag bara var...sex år kanske. Du blev nästan 83 år morfar, du skulle fyllt 83 den 8:e december. Det står i min almenacka, "morfar fyller år!". Jag har funderat på att styka det, men vad är vitsen med det? Du kan ändå fylla år i mitt minne. Iaf detta året också. Jag vet att du är på den finaste platsen med fina fåglar och värme, jag vet de. Med det känner jag mig trygg.

Det blir ingen sammanfattning idag heller. Jag orkar inte, är inte på humör. Ni får överleva utan att veta vad jag har gjort under de dagar jag inte har skrivit. Jag minns dom faktiskt inte nu heller. Men jag borde nog?

Damn, är så trött. Livet är tröttsamt. Idag var jag på akupunktur, mys. Sen ringde Janni-panni och undrade om jag ville följa med in till Kalmar. Jag tackade ja och begav mig mot the city. Vi fick en liftare också, Carro. Vi strosade runt lite på stan. Satte oss på 4 kök en bra stund, men det gjorde mig inget. Tiden gick och det blev dags att åka hemåt. Något jag kanske inte skulle ha gjort. Eller? För nu är inget särskilt bra. Morgondagen har kommit över mig, begravnigen. Jag har inget emot den precis, det jag har emot är stämningen, alla känslor hos omgivningen. Jag vill bara krypa upp i ett hörn på en kyrkobänk, utan folk runtom mig för att se på på avstånd. Tänk och begrunda. Jag vill inte dela med mig mina känslor till de andra. Kanske är det själviskt av mig? Jag vet inte. Att dela med mig av sådana känslor försvann för många år sedan. Händelsen då..jag vet inte..gjorde mig rädd? Jag hatar att visa mig sårbar. Jag vill inte vara sårbar. Det skrämmer mig. Jag är rädd för att visa känslor för folkmassor, även om de är mina nära och kära. Jag fasar för morgondagen, allvarligt talat. Jag har nog aldrig känt mig rädd på just detta sättet, det är något nytt. Det skrämmer mig. Jag måste påbörja mitt byggande av fasaden jag ska klistra på mig i morgon. Gah, wish me good luck! Tyck att jag är barnslig, gör det. Jag bryr mig inte. Detta är mitt sätt att hantera detta på. Låt mig göra det. Särkligen kommer detta att slå tillbaka på mig..hårt.. för.. gråter man inte när någon man älskar dör?

Iih, tycker så mycket om dig! Tack för några helt underbart heta såsom lugna timmar ikväll. Allvar kan bli till trams, trams kan bli till allvar utan att något förstörs. Det är så det ska vara, jag trivs så sjukt bra med dig! Om våra stunder ändå kunde kännas såhär utan varandra så skulle världen vara obeskrivligt underbar.



Jag var bara tuvngen att inflika detta. En liten resumé på dagarna som har varit ska ni få i morgon, i hope. Om jag orkar och om jag får lust att sätta mig vid datorn. Har inte känt något sug på länge att sitta här..konstigt..för ändå gör jag inte alltför mycket. Yeye, är man en periodare så är man.