Jag satt där, hade känslan i magen. Kollade bort, för att sedan vända mig om och få syn på dig. Hjärnan fick genast signaler till att göra kroppen skakig. Osäkert sittandes. Ville bara bort. Såg hur du gick runt hörnet, kramade om henne, pratade. Jag satt, ville bort. Du log när du kom in, du log senare oxå. Jag hade väl någon konstig grimas, som vanligt. Vet du hur vacker du var? Vet du hur jävla fin du är? Vet du allt dedära? Vet du hur länge jag har tyckt det? Vet du hur länge känslorna har funnits hos mig? Vet du?

Det var då, det var det året, det var då. Allt var jättefint, allt var bra. Jag berättade för dig, trodde att allt skulle gå åt helvete. Konstigt nog blev det bara bättre, du var förstånde, gjorde ingen stor sak av det. Det kändes så skönt... Sen dog det, ingeting blev längre sig likt. Jag minns den första dagen för dig, jag minns när du höll om mig och inte ville att jag skulle lämna dig ensam, det var nog mest ett skämt, men jag tyckte om det ändå. Jag minns hur allt kom att förändras... hur allt blev ännu sämre.

Tiden gick förbi.. Jag minns den gången du kom tillbaka till skolan, jag minns hur jag smet iväg från lektionen för att få prata med dig. För att sedan hamna i ditt knä, och försöka undslippa lektionen. Jag minns!

Jag minns dendära kramen för ett par år sen, då när du och jag och en massa andra var i dendära jävla lokalen! Jag minns. Det var varmt, du hade ingen tröja på dig. Man såg din fint solbrända överkropp som gjorde allt till dina ögon och leende. Jag minns kramen sen på kvällen då du viskade till mig att allt skulle ordna sig och bli bra. Men det var alltför länge sen..

För en månad sen, lite mer, när du tog studenten. Jag såg dig, jag trodde då aldrig att jag skulle få se dig finklädd. Samtidigt kom jag att tänka på hur jag o Frida hade kommit överens om att vi skulle ge dig en ros när den dagen kom. Det blev inte så, du var alltför långt borta.

En vecka sen och några dagar sen. Det kommer oxå att förbli ett såntdära minne, ett som man minns med ett leende på läpparna men ändå som en tung sten. Så fort jag såg dig där, då började mitt hjärta bulta snabbare. Det var väl då fan att det fortfarande skulle kännas så! Senare på kvällen, det var då allt hände. Ingeting till att börja med, men sånt kan ju ändras väldigt snabbt, och visst gjorde det de. Jag blev förvånad först, det var ju så länge sen... Men ändå jävligt glad! Så nära har jag aldrig kommit förr som då.. Jag trodde jag hade hamnat i himlen, det var för bra för att vara sant... Dina händer, din kropp..DU. Underbart är kort, som det heter... Så var det med detta oxå. Trots min ovilja... Du kommer allitd ha en plats i mitt hjärta, jag vill ha mer, mer av dig, mer av allt. Det går inte, jag vet. Men drömma? Hoppas? Nej, det är precis det jag inte ska göra, det har jag lovat mig själv, det var de jag lovade mig Då, jag måste hålla det. Drömmar och hoppas, det gör bara ont.