Varför känns det alltid som att jag inte kan skriva som jag vill här längre? Är det för att de har gått upp för mig att det finns ett antal personer som läser min blogg dagligen, eller vad har hänt?
Det känns som att jag måste censurera mig själv och mitt skrivande. Det har jag börjat göra mer och mer. Är det också därför? Eller är det för att jag förtränger saker och ting för mig själv, att jag inbillar mig att jag inte alls känner de känslor som jag känner för att man "får inte" tänka sånt tänkande? Är jag rädd för vad andra ska tycka om mig då? Egentligen borde jag inte vara det, vi har yttrandefrihet i Sverige, jag får skriva precis det jag vill här (såklart finns det undantag enligt copyrightlagen, hänga ut personer osv. men annars..) varför sätter ändå mina fingrar stopp för allt? Jag har slutat tillåta mig själv de saker jag mår bra av och i stället använda mig av saker som jag inte mår bra av. Ganska fel mot mig själv va? Ja, jag vet. Tror att allt handlar om att jag ständigt måste straffa mig själv på ett eller annat vis när jag har tänkt/gjort "dumma saker" mot mig själv. I och med detta så antar jag att det är därför jag befinner mig i en ond cirkel. Jag är väl medveten om att jag gör fel saker mot mig själv. Men hey, alla ni som har befunnit er i det här jävla träsket av dygna och kvicksand vet att det inte är så lätt att ta sig ur. Man kämpar emot, men skulle man stå i kvicksand skulle man i princip vara död när man har den upp till halsen och ingen annan finns till hands. Fundera på det, hur gör man i en sådan situation då? Man känner panik över att man vet att man inte kommer upp, över att ingen finns där. Förtvivlan. Hjälplöshet. Oro. Ångest, varför gick jag denna vägen så att kvicksanden tog mig? Svårt att andas pga allt som väller över en.

Kort och gott, kvicksand och mitt liv känns ibland, ganska ofta som ett väldigt bra jämförande. Dock är det ändå svårt för en hel del människor att förstå jämförelsen iaf därför att väldigt få har varit i en situation med kvicksand upp till halsen, ibland är det alltför några som inte kan sätta sig in i människors liv där personen inte alltid mår så bra.

Många gånger känner jag känslan av att "detta går att reda ut, inga problem, nu tar jag tag i saken", men..lättare än gjort. Ganska snart därefter känner man känslan av hopplösthet, att det inte spelar någon roll. Jag är född till denna världen, mitt öde är att vara en patetisk människa som inte har kraften att klara av sina ack så lätta psykiska problem. Inte blir de lättare av att jag sitter här och nedvärderar mig själv. Det är jag även också medveten om, ändå går det som på räls. Skulle jag göra en jämförelse av positiva och negativa saker, eller en lista med det, då skulle helt klart den negativa sidan slå den positiva sidan överlägset mycket. Skulle jag be någon annan göra en sån lista om mig, då skulle det positiva vinna. Som ni ser, man ser inte sig själv med de ögon som andra ser en. Varför? Antagligen för att man är med sig själv hela tiden medan den andre är med ett par gånger.

Blablabla...