Ensamhetskänslan är tillbaka. Känner mig ensammast i världen. Trött, ledsen och väldigt sårbar. Något hände igen, vet inte riktigt vad. Nu känns det som att det inte finns någon, det finns ingen. Jag vill ha någon hos mig nu, som kan få bort mina tankar. Trodde jag skulle trilla dit i fredags natt, det kändes ännu mer som det i lördags natt, nu känns det ungefär som då. Hatar den känslan, vill inte ens beskriva den för psykologen på tisdag. Det känns som att det är något som jag måste hålla inom mig. Det känns som att det är.. för patetiskt.



Jag vill bort.




Fan, fan fan...