Allt för att slippa att prata om saker och ting. Är inte det väldigt lustigt? Att man om och om undviker det man egentligen vill prata om? Är det rädslan som hindrar.. rädslan för vad..? Är det reaktionerna man är rädd för, från sig själv och den andra? Vad är det som gör att det är så jävla skrämmande att man gör som man gör för att undvika?

Man kanske förstår innerst inne och känner därför att man inte behöver göra mer åt saken? Eller hur är det man känner? Vad känner man? Varför känner man?


Vissa kan man bli besvikna på, om och om igen. Ändå får man något nytt som gör att man fortsätter att hoppas. Jag vill ju. Det finns någon viss trygghet där, den jag bara känner där, det är något speciellt. Varför ska det då vara så svårt att komma dit? Jag vill kunna känna den tyggheten på andra ställen också. Varför får man bara chans att känna den när man är onykter? Det verkar som att man alltid får känna på den då, inte alltid. Men på något konstigt sätt är det väl då vissa personer visar den.. jag vet inte..

VARFAN ÄR TRYGGHETEN?!?!