Sen den dagen jag slängde bort dom, då har de funnits i mina tankar nästan dygnet runt. I natt drömde jag om dom. Hur skönt det var. Längtan dit blir bara större och större. Dörren för uppgivenheten är öppnad ännu en gång. Den har stått på glänt nu ett tag, jag har kännt draget från den. Nu drar det väldigt mycket och kylan strävar mot mig. Den sveper in mig i det kalla svarta. Det är starka händer som griper tag om mig, och ännu en gång så låter jag dom vinna över mig. Jag är för svag för att stå emot dom. När dörren är öppnad känner jag ingen återvändo. Jag dras till besöken. Där man stannar på obestämd tid och känslan över att få komma tillbaka igen, på obesämt tid är skrämmande.

Blottad, om och om igen. Varför säger ingen stopp? Händer som far hit och dit, ingen gör något. Andetagen som är långsamma till en början med som sedan ökar takten oc blir tyngre. Varför säger ingen stopp? Var som helst, utan att bry sig om något annat. Försvinner om och om igen. Varför säger ingen stopp? En mörk gränd eller en solig strand, det spelar ingen roll. Det är stunt samma. Det är ändå ingen som säger stopp. Söker efter gränsen då man inte kan gå längre. En känsla av ett vinnande dyker upp, samtidigt som äcklandet av sig själv stiger. När ska det sluta? När ska grunden utan en botten bli en trygghet för mig? När?