Kan inte låta bli, minnen flashas fram nu, de kommer oftare och oftare och du äcklar mig bara mer och mer för varje gång. Det är nu någon gång, plus ett år tillbaka. Fan, varför gjorde jag som jag gjorde då? Vad fick mig att fortsätta att träffa dig? Jag förstår verkligen inte. Nej, fy fan, om du bara kunde försvinna en gång för alla! Att se dig stå där, mittebland alla andra, jag kunde ha spytt. Du gjorde mig illamående, du utmärkte dig mer än alla andra. Fan, tänk om jag hade stannat kvar.



Jag är glad över att jag gjorde de drag jag gjorde. Hade jag inte gjort de så hade jag nog aldrig träffat dig. Du som gör vardagen värd att leva. Du som får mig att längta och att sakna. Hos dig kan jag gömma mig, gömma mig i din famn, slippa en massa prat om jag så vill. Dina armar runt mig, mina armar runt dig. Hårt och krampaktigt. Din vämre, din trygghet. Tryggheten jag aldrig trodde att jag skulle få känna igen, men jag fick det. Vi stänger kylan ute du och jag. Dina varma läppar mot mina, dina fingertoppar som stryker mina armar, din hand som smeker min kind, dina ögon som letar sig till mina. Nu är det vi, du&jag.