I can't stand it. Säkerligen är detta en stor mängd av självömkan, på under kort tid har två personer försvunnit ur mitt liv. Den ena dog, den andre lever men ändå inte. En del av det dog. Du lever, jag lever, de vi hade är dött..för dig.. Det har inte gått en dag sedan den dagen då jag inte har saknat dig. Jag tänker på dig varje dag, jag undrar hur allt kunde bli så fel.

Jag vet inte om jag ska kalla detta för ett bra år, eller vad jag ska kalla det för. Kanske ett år då allt går jämt ut. Man minster något/någon och det kommer upp något nytt. Det är dock inget som kan ersätta det som en gång varit. Ingen kan ersätta någon. Det är dödsdömt till att misslyckas.

Min fina bubbla har öppnat sig för mig, den sveper om mig med värme. Det är så fint i den, den boxar bort verkligheten när den knackar på dörren. Okej nu ljög jag, men den försöker verkligen förtränga verkligheten. Jag vill vara i bubblan igen, slippa känna och slippa vara någon som jag inte är.


Skulle jag få spola tillbaka livet lite så skulle jag göra saker annorlunda. För din, min, er, för allas vinst. Men vem skulle inte det?