Tänk att något så uppenbart svar har funnits nära mig hela tiden. Visst, många av er har säkerligen redan kommit underfund med liknande saker, men detta slog mig nu, precis nyss.

Anledningen till att jag gärna uttrycker mina känslor i skrift, såsom här och på msn är för att jag är rädd för att se den andra människans reaktion. Jag är rädd för att se medlidandet, rädd för att höra medlidsamhetet i någons röst. Hör eller ser jag detta blir jag med ens sårbar. Det blir svårare att kontrollera sig själv, genom att jag hamnar i det tillståndet innebär det att den andra människan får se mig sårbar. Det skrämmer mig. Det är för nära inpå, väldigt nära. Jag börjar fackla med blicken, får en klump i halsen och vill bara försvinna. Känner mig trängd av att personen där mittemot kanske trots allt bryr sig om mig. Vill mig väl. Jag vet inte, det blir helt enkelt för mycket i sådana situationer. Kanske är det därför jag är så kass på att lyssna när människor berättar något för mig, jag stänger av mig lite halvt, vet inte vad jag ska svara och känner mig obekväm. Skriver någon sina känslor till mig, ja, då är det med ens mycket lättare att hantera. Då ser ingen på mig, då är det bara jag och skriften.

Kanske är det därför jag inte vill tillbaka till psykologen.. jag ljög för henne, hur ska jag kunna berätta det för henne och sedan säga sanningen? Hon ger mig inget särskilt gensvar i sitt ansikte, hon gör ju bara sitt jobb, men ändå, hennes blickar är på mig.

Tänk vad vi människor är olika, men ändå så olika.