Nu är du död, borta, försvunnen. Endast minnen och saknande kommer att hålla dig kvar hos mig. Igår lämnade du oss, du tog ditt sista andetag och sedan var du borta. Lilla morfar.

I över ett år har jag väntat på denna dagen. Varje gång telefonen har ringt på "fel" tid så har jag gått omkring på helspänn, trott att det var dig det gällde. Igårkväll ringde telefonen, jag blev helt kall, kände att nu kommer dom snart och säger att han är död. Några minuter senare kom dom och sa det. Nu slipper jag gå omkring på helspänn och vänta...nu har det hänt. Det måste varit skönt för dig, slippa allt lidande, komma någonstans där du inte behöver må dåligt. Där du inte längre behöver vara förvirrad och fortsätta att tyna bort från oss. Jag hoppas att du blommar upp och ser ut som du gjorde innan du blev sjuk. Jag vet inte vilket som var värst, att se dig lilla i sängen, blek, mager och hjälplös eller att veta att nu är du död och borta. Antagligen båda delarna fast på olika sätt. Morfar, min lilla morfar.

Jag minns när vi satt vid köksbordet hemma hos dig, mormor lagade mat, du och jag spelade kort, Fia med knuff eller likanande. Jag blev så glad när jag vann i kortspelen, jag trodde verkligen att jag var så duktigt. Nu har det slagigt mig att ibland lät du mig säkerligen vinna.

Jag minns när jag var kanske en sådär 5 år eller något, när du kom och hämtade mig, du hade bytt bil. Gud vad arg jag var, du hade bytt bort din fula gula saab till en vit nyare. Jag tyckte så synd om den gamla bilen ju. Haha, tänk att man kunde reta sig på sådana saker.

Jag minns när du skjutsade ner mig, Malin och mormor till badet och hämtade oss. Oftast skulle vi stanna till på Konsum och köpa en glass efteråt. Den fick dock inte ätas i bilen, vi kunde ju spilla. Haha, pedantisk in i hjärtat var du, till och med i söndags, sista gången jag såg dig. De obefintliga smulorna skulle sopas bort. Tss..

Jag minns hur mormor pussade dig när du skulle vakna, många ljudliga pussar, jag fattade aldrig dedär riktigt. Hur du sedan gick upp, visslandes vis varje steg. Det var någon lustig egenhet du hade för dig.

Jag minns hur du rökte och rökte, hur arg jag var på dig, samtidigt som jag alltid tog din tändsticksask och skulle tända dendär jävla ciggen.

Jag minns somrarna, vintrarna och vissa lov när jag och Malin kom och skulle sova över hos er. Hur du gick gå upp och lägga dig i sängen där uppe för jag och Malin ville ligga inne hos mormor. Haha.. snäll som du var gick du upp och la dig.

Jag minns så mycket. Jag ångrar inte för en dag att jag följde med i söndags. Sista gången jag fick se dig i liv, nu kommer jag aldrig att få se dig mer. När jag kramade om dig så log du alltid sen och sa att jag luktade så gott. Du tyckte verkligen inte om när jag hade mitt svarta hår, nej, jag skulle vara blond tyckte du. På något sätt så har jag alltid gått tillbaka till den blonda hårfärgen. Du har fått som du ville i slutändan iaf.

Morfar, du kommer alltid vara hos mig, hos oss.