Undra om det är du eller jag som är skämtet? Kanske allt bara var ett enda stort skämt egentligen? Fast jag vet att jag inte skämtade. Men kanske du. Hur kan någons känslor för en helt plötsligt verka som att de aldrig existerade? Klart känns det så när man ser dig gående, glad tillsammans med en annan. Du skriver saker, yeah, right, vem gör inte det. Tänk att dina känslor kunde försvinna så lätt från mig och att du fann en annan på så kort tid. Tänk att du verkligen har fått mig att känna mig som jag gör. Tänk...


Jag hämtade Frida runt halv nio igår, sen körde vi iväg till Nybro. Fick ett samtal från en liten stressad Carro som undrade om jag kunde springa in på Coop och köpa en massa godis. Sure, varför inte. Jag köper massa godis, allt är så jädra bra. PANG, down. Kvällen försvann i tomma intet, jag var på standby och gjorde de resterande sakerna på rutin. När jag lämnade folket i Kalmar blev det en lång resa hem. Dock var den inte så lång, det var en kick, bara köra, fort fort, utan att bry sig att man kunde dö i ett nafs. Jag kom hem så småningom. Djävulen satte sig i mig, jag trodde att förra gången var den sista, så fel man kan ha. Jag är tillbaka på ruta ett igen, känner redan hur jag längtar..



Idag gick jag upp, trött, orkeslös och blabla. På med kläderna, sminka, käka frukost, åka till jobbet, öppna osvosv. Tiden gick fort i början, sen blev det segt. Hem, käka lite. Åka iväg en sväng med min kära broder, ibland uppskattar jag faktiskt hans sällskap. Tro det eller ej. Jag har även funderat på att städa lite, ännu en gång, det blir bara halvfärdigt. Jag har FÖR mycket saker och för LITE utrymme för allt. Klurigt dedär med förvaringsutrymme, eller vad säger ni?