Stundom känner jag bara hur tårarna skulle kunna börja rinna igen, det är så nära hela tiden. Det var så skönt när man kunde stänga in dom, alltid. Det var så skönt när man kunde tränga undan allt. Det var hemskt, men det kändes inte lika mycket då som det gör nu.. Det bara gör så ont, hela tiden. Allt och inget.

Jag har funderat lite, som alltid, jag ska inte jobba länge än till den 17:e oktober. Jag vill göra något annat, jag måste ha något mer socialt jobb, det går inte att vara instängd på en industri, jag klarar inte av att gå upp 05, särskilt inte nu när kylan kommer mer och mer, när mörket fortfarande är kvar.. Det blir tillbaka till ruta ett igen. Gud vad lyckad jag känner mig, inte.

Nuu gör jag en fuling här, förlåt mig för det, men.. det stämde ju så jävla bra, på allt!

"Why dont you smile anymore? say dont you feel like before?
Did your world just fall apart? did my words break your heart?
This world keeps falling down.."