Skiftningar
| Omvärlden är långt borta nu, den känns dimmig och obetydlig. Ute är stämningen nästan läskig, himlen skiftar i blått, rosa, mörklila, grått och vitt. En kontrast till lövens guloranga färg. Solen har nästan gått ner och lämnat efter sig ett mörker. Mörker var det, det är inte bara ute som det finns, det finns hos mig också. Tillsammans med mig och Kents nya. Herregud, trodde inte att jag skulle sjunka till den nivån igen, men här sitter jag. Borta, lyssnar på alla depptexter, igen. Deras nya är på en helt annat nivå, något annat undangömt budskap. Ta mig ur denna svarta värld. Svart är fint, men inte alltid |
Kommentarer
Trackback