När man trodde att botten var nådd, när man trodde att saker inte kunde gå mer åt helvete än vad de redan hade gjort så sker det. När man åter igen hade börjat hoppas på att man kunde starta om på nytt, det är då verkligheten slår till en hårt. Sitt hårdaste slag. När ska allt detta få ett slut? Hur mycket ska människor få stå ut med? Varför är världen så orättvis? Varför vill den vissa människor så illa? Varför utser verkligheten de svagaste människorna som jämt och ständigt får kämpa sig upp för stegpinnarna för att orka med livet? Varför inte ge de människor som rusar upp på pinnar en spark så att de får känna på hur jävligt livet kan vara?


Det går knappt inte en dag då jag undrar hur allt skulle ha blivit om vi inte hade följt upp detta. Jag undrar hur det skulle ha blivit om inte de hemska grälet i oktober hade hänt... Tänk om jag hade backat i stället för att för första gången ta steget in i ett förhållande? Tänk om allt skulle ha fått ett annat slut, ett bättre slut då? Tänk om.. jag tänker på det varje dag. Tänk om det var pga mitt slutgiltiga beslut som allt detta skedde...

Det finns så många tänk om. För många. Tänk om...

Jag älskar dig mer än livet. Du är så mycket bättre än livet. Du är den vackraste som har gått på denna jord. Trots alla tänk om ångrar jag ingenting. Jag vill bara, precis som du få dessa händelse ogjorda.


Jag är bara en åskådare. Jag står här och ser på, kan ingenting göra. Jag står här ensam. Jag ser hur allt sker, hur maktlös man är mot verkligheten. Jag är inte delaktig i detta. Jag är bara åskådaren...