Jag trodde aldrig att jag skulle ge mig mod att yttra orden. Jag menar, jag är stark och det är klart att allt runtom mig är så vackert.. Då tror man inte att man ska kunna sänka allt och berätta fragment om verkligheten. Den jag själv inte heller vill se utan väljer att förfina eller rent av ignorera. Som ni vet går det oftast bara till en gräns sen måste man göra något åt det för att kunna ta nya krafter och försöka förfina på nytt. Det går säkerligen att slänga allt gammalt i sjön, men jag vill inte. Då är det bara jag kvar. Jag vill inte det.

Från en urusel början av kvällen och mittersta veckan kändes det sedan så mycket bättre. Åskan och vreden som hängde i luften är för tillfället nästintill borta. Den ska bort helt. Det ska övervinnas, precis som allt det andra som hålls på med att övervinnas.


Vädret är sugigt idag med, men jag hoppas att kvällen bjuds på sol även om den kanske inte kommer från himlen.


En sista sak som måste tilläggas; Jag älskar dig. Du kommer inte få mig att ändra mig på länge. Jag lovar. Jag kan ställa mig på frihetsgudinnan, ta en megafon och skrika ut till hela världen att jag älskar dig. Räcker inte frihetsgudinnan tar jag eifeltornet (stavning?). Jag älskar dig!